Sjukhusbiblioteken i Västerbotten

”Hon sänkte pipan ett par millimeter och när det gröna hårkorset kom mitt för hans hjärta kramade hon av skottet. Knallen dämpades av snön och hördes mera som en puff. Han kastades bakåt utan ett ljud i en kaskad av snö och försvann ur hennes synfält.”

Tre män. Tre dödsfall. Vart och ett av dem skulle kunna ha en naturlig förklaring men har det inte. Något förenar dem – en sönderskuren lasso, ett par svarta damtrosor och en gunghäst. Men vem skulle ens tänka tanken? Dödsfallen utreds på olika håll och mot olika bakgrunder.

I Gropen, sambandscentralen i polishuset i Stockholm, har man öronen öppna och ett otvunget umgänge där tråkningar blandas med samtal om det som just pågår. Iakttagelse läggs till iakttagelse och till sist anar man helheten. Då tar man fram detaljerna igen, bland annat avtrycket av klacken till en sko – inte större än hälften av en gammal tioöring. Under tiden får man rapport om ytterligare ett dödsfall.

Hans Holmér, 1930-2002, inledde sin författarkarriär med den uppmärksammade självbiografin Olof Palme är skjuten! (1988) om sin tid som spaningsledare för den största polisutredningen i svensk historia. Sedan dess har han skrivit ett tiotal skönlitterära polisromaner om polisintendenten Arvid Roos, J35, Garbo och Ärtan.