Sjukhusbiblioteken i Västerbotten

Man kan inte förutse allt. Brevet om eldsvådan i Emmas föräldrahem ställer allt på sin spets. I ruinerna efter branden söker John, oäktingen, sig själv. Han finner sina halvsyskon, men beskylls för att nästla in sig i familjen och göra de äkta barnen i familjen Ulvegård arvlösa. Ända in i döden vill fadern jävlas och hålla sina barn i ett järngrepp.

Eller är förklaringen en annan? Försöker Torsten Ulvegård göra bot för att få sinnesro? Två gånger har han redan sett döden i vitögat och fått uppskov. Ängslas han för vad som väntar honom på andra sidan? Varför tar han annars till flaskan?

En modigare man, Johns morfar, hade kommit honom till undsättning på isen och som tack för hjälpen betalat med sitt eget liv. Orsaken måste väl ha varit att en Hedersman inte låter en medmänniska dö framför ögonen på sig, även om uslingen förgripit sig på den egna dottern och gjort henne med barn.

Solnedgången kan ingen ta ifrån mig är den tredje fristående delen av trilogin, som inleddes med Hedersmannen och Födda i våldets tecken.

Boken finns även för utlåning som strömmande ljudbok, samt till försäljning som MP3-bok.

Recensioner:
 
 

BTJ recensionen 2005:18: (BN 4739054-C8)

 

"Författaren är född i Stockholm men har varit bosatt i Wien i tjugotalet år. Hon har i flera tidigare romaner, särskilt ungdomsromaner, behandlat teman som utsatthet, utanförskap och hur det är att vara invandrare. Så även i denna bok som är den andra i en planerad trilogi. I första boken handlade det om pigan Emma som blev utsatt för en våldtäkt av bygdens store och oantastlige man. Emma flydde till New York där hon skapade sig ett nytt liv med sonen. Sammanflätat med Emmas historia berättas om det judiska paret Ari och Ariel, båda överlevare från koncentrationsläger. Montmar berättar drivet och lättläst. Det är en stark berättelse om hur människor som misshandlats av livet kan bli hela igen genom att försöka tala om och ta tag i det onämnbara." Lena Udd

 Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan:

 Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?

 Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!

Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren.

Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder. Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. 

Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås.

Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter mammans kärlek, som han inte lyckas erövra, hur duktig och foglig han än är. Han brottas med denna fråga under hela sin uppväxt, varför